Lightning Crashes!

Jaha, då var det det här med mamma igen då. Jag kan sakna henne så fruktansvärt mycket att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag har liksom ställt in mig på att livet går vidare och accepterar det som har hänt men ibland så blir det för jobbigt att tänka så.. Ibland måste man få tycka att det var/är en stor sak! En stor sorg och en stor tragedi och en väldigt stark blandning av känslor... som i mitt fall när jag stod där höggravid vid kistan, såg knappt kistan för magen liksom... människor runtomkring mig visste inte om de skulle beklaga eller gratulera, vilket är förståeligt för jag visste inte om jag skulle bryta ihop eller vara tacksam för det nya livet...

Lyssna gärna på denna låt, den har etsat sig fast i mitt hjärta och förklarar rätt mycket hur jag känner..

"Lightning Crashes

lightning crashes, a new mother cries
her placenta falls to the floor
the angel opens her eyes
the confusion sets in
before the doctor can even close the door

lightning crashes, an old mother dies
her intentions fall to the floor
the angel closes her eyes
the confusion that was hers
belongs now, to the baby down the hall

oh now feel it comin' back again
like a rollin' thunder chasing the wind
forces pullin' from the center of the earth again
I can feel it.

lightning crashes, a new mother cries
this moment she's been waiting for
the angel opens her eyes
pale blue colored iris,
presents the circle
and puts the glory out to hide, hide"

 

Men det jag står fast vid är att jag vill minnas mamma med glädje och styrka, för hon var en väldigt stark kvinna med hysteriskt rolig humor. Hon hade många goda råd att ge i slutskedet av hennes liv...

 

-jag ska försöka att ta tillvara på dagen mamma, jag lovar!