Ibland kommer jag in i perioder där jag upplever att mamma är så närvarande. Jag ser henne tydligt i minnet och t.o.m. hör och känner doften av hennes parfym (Elisabeth Arden, Red Door). Nu är en sådan period... det är både underbart och jobbigt. Jag blir varm inombords men ledsen för att jag saknar henne. Jag blir också en aning bitter när jag tänker på att Saga inte har någon mormor, eller att jag inte får se glädjen i mammas ögon när hon träffar Saga. Och nu har Saga blivit mer medveten om Farmor & Farfar och Mormor & Morfar... Vi pratar om mormor och tittar på bilder, och Saga pekar mot himlen när vi pratar om henne för jag har sagt att hon bor där... eller vad ska man säga? Jag vet ju inte var mamma är... Min plan är iallafall att köra med en slags Astrid Lindgren-pedagogik för jag tycker det låter så vackert när Pippis mamma sitter uppe i himlen och kikar ner genom ett litet hål.
Min mamma var en stark och mycket positiv människa och lite smått galen (på ett bra sätt). Hon kämpade in i det sista och försökte hela tiden att vinna mot de dära "djävlarna" som hon kallade cancern för. Motgång efter motgång och ändå hittade hon olika sätt för att behålla kämparglöden!
Nu blev det inte ett lyckligt slut, min mamma dog två veckor innan Saga föddes. Mamma hade (i slutet) som mål att leva så pass länge att hon skulle hinna se Saga men hon snubblade på mållinjen...
Med detta inlägg så vill jag hylla min mamma, för den fantastiska, underbara, positiva och otroligt starka kvinna hon var!
Jag älskar dig mamma! Ett mer!
Som ni ser ovan så hade min mamma en blogg under hennes sjukdomstid och här är en länk om ni vill läsa om hennes resa..
http://gunnelbirgitta.bloggsida.se/
Jag förstår exakt vad du menar med Gunnels närvaro, och parfymen, när den doften sveper förbi blir det så tydligt. Ibland är man bland folk och ibland helt ensam när den kommer, hon är helt klart med oss vår kära Gunnel Birgitta!Men saknaden är stor. Kramar till er!
SvaraRadera